25 maj 2007

Språkfrågor

Vi har haft som mål att lägga ut Språkpolisfrågor minst en gång i veckan.

Jo tjenare, det går ju bra.

Men nu! Nu stundar nya tider!

Mhm, hur länge dårå?

Sssccchhh! Positivt tänkande!

Fråga:
Jag träffade min svensklärare från gymnasiet på tåget till Stockholm. Naturligtvis diskuterade vi dagens gymnasieutbildning. Då säger hon till mig:

– Nu ska jag vara din lärare igen, det heter inte svenskalärare utan svensklärare.

Genant förstås för mig som är gammal humanist och än värre att det inte var något som jag visste var fel. Jag har helt enkelt börjat säga engelskalärare, svenskalärare etc.

Men när jag frågade min gamla svensklärare varför det skulle vara svensk- och inte svenska- kunde hon inte svara på det. Så nu ställer jag frågan till dig så jag slipper gå och muttra för mig själv på stan.

/Anette



Svar:
Aha, men det kan jag ju förstås. Faktum är att det ofta i språkpoliskretsar diskuteras just detta. Det är nämligen bara språkpoliserna som säger rätt numera -- alla andra säger svenskAlärare.

Om du googlar på svensklärare och svenskalärare, kommer du att få upp miljaaaarder träffar. Och om du slår upp det i SAOL, finner du att de ”felaktiga” formerna är godkända, även om de inom parentes kallas för ”vardagliga”. (=Vardagliga ord är bara nästan ok. Enligt SAOL.)

Men jag sitter ju här med svaret!

När det gäller svenska, tvåstaviga ord på -a (och många på -e) är det oftast så att vokalen försvinner: flicka - flickkläder, duva - duvslag, måne - månsken, stolpe - stolpskott. Där vill vi alls inte stoppa in extrabokstäver och skriva "stolpeskott".

Det är endast när ordet "svenska" betyder 'svenska språket som läroämne' som ett extra-a har dykt upp: svenskalärare, svenskatimme, svenskaskrivning. Fast det ju är fel ... eller bara vardagligt.

/Lotten

------
Kontrollkälla: Katarina Grünbaums språkspalt i DN

15 maj 2007

Västerbottniska funderingar om förkortningar

Västerbottens Folkblad har en ovanligt rolig läsarombudsman vid namn Elin Olsson. Häromveckan fick hon mejl från en ”Sur gammal gubbe” som tycker att tidningen använder för många förkortningar.

En kommentar från språkpolismästar’n Per Stenson:

”Jag tycker kritiken är orättvis. DN och SvD (vedertagna förkortningar?) saknar praktiskt taget förkortningar. Jag roade mig med att kolla i dagens DN (inte sportsidorna) och hittade egentligen inte en enda.

I själva verket är dagstidningar föregångare när det gäller att slopa förkortningar. Och det är nog inte så konstigt. I och med att dessa tidninga har läsare av alla kategorier så kan man inte veta vilka förkortningar en viss läsare accepterar.

Heder åt dagstidningarna!”

Tips för den som skriver intyg

• Ett intyg ska ju ha dokumentnamnet INTYG på det vanliga stället, inte centrerat, som ofta är fallet. Rakt under dokumentnamnet står datumet (se annat förslag nedan).

• Om man jämför med andra dokument så är skillnaden att man som regel inte har någon mottagare (adressat, närvarande osv) att vända sig till. Därför får man hoppa över den delen.

• En ärendemening i fet stil och 14 punkter (om brödtexten är i 12 p) ska förstås inte innehålla ordet "intyg", eftersom dokumentnamnet redan talat om att det är ett intyg. Normalt skriver man t.ex. ”Tjänst som ...” eller om det är ett läkarintyg (vilket väl är mer aktuellt här) så nämner man sjukdomens namn.

• Ibland lägger man in personens namn i ärendemeningen, men det går också att sätta det i början av brödtexten.

• Brödtexten inleds ofta med ”Härmed intygar undertecknad ...”. Mitt förslag är ”Jag intygar ...”. Mer ärligt och rakt på sak.

• Den avslutande hälsningsfrasen får man också hoppa över, eftersom man inte har någon att hälsa till. Att bara underteckna kan se torftigt ut och därför flyttar man ibland datumet hit och avrundar då med t.ex.
Stockholm 14 maj 2007
Om man är verksam inom sjukvården bör man känna till innehållet i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2005:29) om utfärdande av intyg inom hälso- och sjukvården m.m. Här finns också direktlänkar till de intygsblanketter som ska användas i ”särskilda fall”, bl.a. i samband med anordnande av godmanskap eller vid psykiatrisk tvångsvård.

/Per S. & Olle B.