25 maj 2007

Språkfrågor

Vi har haft som mål att lägga ut Språkpolisfrågor minst en gång i veckan.

Jo tjenare, det går ju bra.

Men nu! Nu stundar nya tider!

Mhm, hur länge dårå?

Sssccchhh! Positivt tänkande!

Fråga:
Jag träffade min svensklärare från gymnasiet på tåget till Stockholm. Naturligtvis diskuterade vi dagens gymnasieutbildning. Då säger hon till mig:

– Nu ska jag vara din lärare igen, det heter inte svenskalärare utan svensklärare.

Genant förstås för mig som är gammal humanist och än värre att det inte var något som jag visste var fel. Jag har helt enkelt börjat säga engelskalärare, svenskalärare etc.

Men när jag frågade min gamla svensklärare varför det skulle vara svensk- och inte svenska- kunde hon inte svara på det. Så nu ställer jag frågan till dig så jag slipper gå och muttra för mig själv på stan.

/Anette



Svar:
Aha, men det kan jag ju förstås. Faktum är att det ofta i språkpoliskretsar diskuteras just detta. Det är nämligen bara språkpoliserna som säger rätt numera -- alla andra säger svenskAlärare.

Om du googlar på svensklärare och svenskalärare, kommer du att få upp miljaaaarder träffar. Och om du slår upp det i SAOL, finner du att de ”felaktiga” formerna är godkända, även om de inom parentes kallas för ”vardagliga”. (=Vardagliga ord är bara nästan ok. Enligt SAOL.)

Men jag sitter ju här med svaret!

När det gäller svenska, tvåstaviga ord på -a (och många på -e) är det oftast så att vokalen försvinner: flicka - flickkläder, duva - duvslag, måne - månsken, stolpe - stolpskott. Där vill vi alls inte stoppa in extrabokstäver och skriva "stolpeskott".

Det är endast när ordet "svenska" betyder 'svenska språket som läroämne' som ett extra-a har dykt upp: svenskalärare, svenskatimme, svenskaskrivning. Fast det ju är fel ... eller bara vardagligt.

/Lotten

------
Kontrollkälla: Katarina Grünbaums språkspalt i DN

6 Comments:

Anonymous Eva Nygren said...

Trots att jag själv är svensklärare tycker jag inte att det är helt konstigt att man säger svenskalärare. Ämnet heter svenska, inte svensk, dessutom är ju svensk ett adjektiv och svenska ett substantiv. Så då bör det ju kunna funka med vanlig sammansättning som radiobil eller tentaplugg. Tänker man, kanske. Eller så tänker man inte utan säger som andra. Har du tänkt på att gympalärare är helt accepterat? Förmodligen för att gympa inte är ursprungsordet.

2007-05-28 22:57  
Blogger Cecilia N said...

Det är skillnad på mattelärare och mattlärare. ... Och matlärare.

2007-07-09 12:37  
Anonymous TalkBack said...

Det är ju intressant, det där, eftersom det tyvärr skulle vara helt okej (nåja, nästan, enligt SAOL) att prata om en svenskspråkig svenskalärare...

2007-07-26 12:07  
Blogger widolf said...

Om det är tillåtet att säga och skriva svenskAlärare förbehåller jag min att säga gurkaodlare och droskachaufför...

Olle Widfeldt

2007-08-14 18:52  
Anonymous Anonym said...

Det är mer logiskt att säga "svenskalärare" eftersom "svensklärare" syftar på att läraren undervisar om svenskar eller hur man är svensk. Säger du kemlärare istället för kemilärare?

2007-09-07 21:17  
Blogger Tomas Olsson said...

Generellt gäller regeln att man tar bort sista vokalen på första substantivet vid sammansatta ord bestående av två substantiv. Många har gett exempel. Det finns givetvis fler. T.ex. så skulle ingen säga "trappauppgång, slidakniv, blöjaeksem, soppaslev, gäddafiske osv.

Det är grundregeln. Sen finns det givetvis undantag beroende på att vissa ord kan få annan betydelse om de kortas av och för att undvika missförstånd används ursprungsformen. Andra undantag är när förkortningen uppenbart ligger fel i munnen.

Tomas

2015-03-08 18:15  

Skicka en kommentar

<< Home