21 oktober 2006

Högskoleprovet

Dignande under ett berg av insulinhöjande mackor, frukt och termosar granskade jag lokalens moderna faciliteter – och fann inga. En pinnstol, ett bord och ett Högskoleprov var vad som stod till buds.

Skulle jag kanske ha provianterat mer för att orka? Skulle jag ha dragit ner jalusierna för att inte störas av det komplexa panoramat utanför fönstret (en öde busshållplats med vissna perenner) eller läst lusen av den där omdömesgilla tentavakten som trosvisst med armarna i kors … öh, va? Tentavakten läser Kalle Anka! En plötslig nyck fick mig att regrediera och bli ungefär 19 år igen och ta ut mina dåliga tentaerfarenheter på den stackars vakten, vars honorar var sisådär 10 kr i timmen:

– Hörru, det åligger dig att sköta ditt jobb! Du måste kontrollera så att inga oegentligheter pågår, detta ska inte gå på på lösa boliner! Tänk om jag har munnen full av fusklappar! sa jag.
– Äh, ta det inte på sån’t allvar, jag bara …
– Ordning å reda är min paroll, framhärdade jag lögnaktigt och försökte skaka av mig mitt urdåliga kynne eftersom det inverkade på min inte alls analytiska förmåga.

Ett par förflugna ord i höstas, en liten irriterande kommentar om freskernas roll, fick min man att utmana mig i allmänbildning. Jag påstod – helt i analogi med min kvasivetenskapliga utbildning i kombination med två glas vin – att ”noder (knutpunkter) och kluster (anhopningar) är samma sak” och att ”det syns särskilt tydligt i ockulta kyrkors kalkmålningar”. Sicket dravel!

Som straff för mitt numera historiska och väldokumenterade pladder fick hela familjen sitta emellan. De har lidit med mig och mina försök till logiskt tänkande inom matematik, råplugg av engelska glosor och förstås stå ut med mina lumpna (och misslyckade) försök att sätta allt och alla på plats. Jag och min man som vanligtvis lever som ler och långhalm tävlade plötsligt likt estradörer och nagelfor alla texter i jakt på kunskap – även sådant allmängods som att ”en fägring är inte en hägring”.

Tentavakten blängde på mig med oblida ögon. Vem har han ärvt dem av? För att på ett tjänligt sätt kunna expediera ett Högskoleprov måste man få kontemplera ifred!

– Öh, tror du inte att pappa menade att du skulle göra Högskoleprovet på riktigt och inte här hemma vid köksbordet? sa vakten Erik (14 år) till gäldenären – den tillika kåserande modern.


Fotnot:
Alla 40 orden i ordförståelsen i Högskoleprovet våren 2005 finns i denna text.

/Lotten Bergman

17 oktober 2006

”Avancerat elevärende”

Vi var på föräldramöte nyligen, med inbjudna skolpolitiker och kommunala tjänstemän. Kvällens clou kunde dessvärre inte komma. Anledningen var
”ett avancerat elevärende”.
Vem kan inte låta bli att fundera över vad det där egentligen innebär?
  • Spjutspetsteknik för sociala ingenjörer?
  • Utsvävningar för offentliganställda libertiner, inkluderande minderårig?
  • Lymmelaktighet i den högre skolan?

05 oktober 2006

Eva i Östersund har två frågor och jag en

Språkpolisen har fått en fråga per mejl från Eva i Östersund. (Hon påpekar dessutom att man inte kan kommentera om man inte skaffar ett Bloggerkonto. Det är ju heltokigt och bara vi som har gjort fel i inställningarna.)

1. Vad är det för skillnad på prova och pröva? Finns det någon
överhuvudtaget? Prova ett par skor, pröva ett nytt recept? Är det kanske dialektalt?

Svar:
Att pröva innebär att man (nu citerar jag NE) ”utför prov på något abstrakt eller mer komplicerat” medan att prova är ett lite simplare test, som i att prova kläder – alltså att ”använda på prov”. När man söker in till en speciell skola med inträdesprov, ”prövar man in”. Fast nu är ju inte alla så noga med att välja o och ö i rätt formuleringar idag. (Inte ens Språkpolisen.)

2. Vad hände med opp? Nu skriver man ju upp.

Svar:
Men det är faktiskt helt ok att skriva opp! Det kanske är lite mer vardagligt och kan kännas som ett dialekt ord – men det står med i SAOL (om än med en markering att det räknas som ett lite mer vardagligt ord). Opp, Amaryllis!

Men varför heter Oppfinnar-Jocke Oppfinnar-Jocke och inte Uppfinnar-Jocke?

/Lotten

01 oktober 2006

Lasarett och riktigt

En ung person som jag träffade i veckan tyckte att benämningen ”lasarett” lät ålderdomlig. Men en googling visar att ordet lever i högönsklig välmåga över hela vårt avlånga land: Helsingborgs lasarett, Skellefteå lasarett, Karlskoga lasarett och så vidare.

Vid en närmare titt visar kan man konstatera att benämningarna på landets inrättningar för sluten vård varierar vilt. Titta till exempel på namnen på Region Skånes tio sjukhus:
  • Centralsjukhuset Kristianstad
  • Helsingborgs lasarett
  • Hässleholms sjukhus
  • Lasarettet i Landskrona
  • Universitetssjukhuset i Lund
  • Universitetssjukhuset i Malmö
  • Sjukhuset i Simrishamn
  • Lasarettet Trelleborg
  • Lasarettet i Ystad
  • Ängelholms sjukhus
Ordet ”lasarett” har för övrigt en spännande historia. Ett spår leder tillbaks till ett pestsjukhus utanför Venedig som hette Santa Maria di Nazaret, ett annat spår för oss till Lasaros (it. Lazarus), de sjukas skyddspatron. Någonstans på vägen blev ”Nazaret” och ”Lazarus” till ”lazzaretto”.

Den Lasaros som avses är inte den man som Jesus väckte till liv i Johannesevangeliet, utan Lasaros som nämns i en liknelse i Lukasevangeliet (16:19–31).