Om kommatering, niande och annat

Anders Lotson skriver alltid kunnigt och intressant om språk i sina krönikor i Computer Sweden (Språksamt). Det betyder dock inte att man måste hålla med honom om allting.

Här följer en kommentar av språkpolismästaren Per Stenson till Lotsons artikel Förlita dig inte på komma.


Per Stenson:

Förlita dig på komma!

Fru Åvik skriver ”Jag vore mycket glad, om jag kunde få säga en sak.”

Och jag blir mycket glad, när hon kommaterar på det viset. Jag gör nämligen en tydlig paus efter ”glad”, när jag läser meningen. Om man tillämpar pauskommatering, så bör det ju vara ett komma där.

Dessutom vill jag protestera våldsamt mot påståendet att det är föråldrat att tilltala människor med ”ni”. Enligt min erfarenhet blir det allt vanligare, och jag har flera gånger hört förhållandevis unga människor nia varandra. En förklaring kan vara att det är vi i Sverige som duar varandra hejvilt; i Tyskland – det land som dominerar EU – duar man nästan inte ens brorsan.

Ett steg i samma riktning är att titlar börjar komma till heders. I säljbrev till mig skriver man nu emellanåt ”Herr”, och sådan har jag inte varit på flera årtionden.

/Per Stenson


Nu kliver Per Stensons dotter – Lotten Bergman – in i handlingen.


Lotten Bergman:

”Ni” är visst då föråldrat!

Jag vill protestera våldsamt mot påståendet att det inte är föråldrat att tilltala människor med ”ni”. Jag tycker att det andas stenålder och falsk respekt. Däremot kan jag möjligtvis hålla med om att det har blivit lite vanligare än för ett par år sedan. Jag tror helt enkelt att många har gått på kurs och fått sig itutat att ”ni” är vad (t.ex.) kunden förväntar sig.

Själv känner jag bara ett enormt avståndstagande när någon niar mig. Två exempel ur vekligheten:

1) Jag tar in på hotell i Malmö och killen i receptionen är dösnygg. Han och jag får omedelbar kontakt och vi är hejiga och flirtiga och snackar träningslokal och vilken öl som är godast. Han tilltalar mig med du och jag duar honom tillbaka. Plötsligt är jag färdigincheckad, varpå snyggingen med en lätt bugning avfärdar mig med:

– Vi hoppas att ni får en trevlig vistelse på vårt hotell.

Schwopp, jag är kapad vid anklarna och alls inte flirtig längre.

2) Jag handlar i en närbutik. Tjejen i kassan tuggar tuggummi och stirrar i taket och plipp-plippar alla mina varor med ett stort suck då och då, när plippen inte plippar. Hon är en parodi på en parodi av en tuggummituggande Lena Nyman. Och taket är mycket intressant. Hon tuggar vidare och suckar när mina varor är färdigplippade:

– Trehundrasju å femti. Ska ni ha en påse?

Ni? Hon respekterar inte mig eller någon annan kund utan har bara gått en ni-kurs. Skaruha en påse? hade passat mycket bättre.

Nu ska jag trycka upp en t-shirt med texten ”Hörru! Nia mig inte!”

/Lotten Bergman


Medlare mellan far och dotter: Olle Bergman.

Ja, jag vill ikläda mig rollen som terapeutisk medlare och fokusera brett – skaffa ett helikopterperspektiv, om man så säger. Det gäller att ta ett helhetsgrepp, öppna upp för konstruktiva lösningar där vi för en levande dialog som gör att alla känner sig sedda. En flexibel balans mellan låtgåmentalitet och styrning, helt enkelt, där man verkligen committar sig och är beredd att tänka utanför boxen.